Hej kära ni!
Hoppas ni alla mår bra. Jag kände för att skriva ett inlägg nu, så jag kör. Efter ett långt uppehåll härifrån och egentligen från hela mitt "vanliga" liv, så befinner jag mej nu hemma i Uppsala igen. Många av er vet redan vart jag varit, men jag berättar för er ändå här också. Jag har en sjukdom, alkohol-och drogmissbruk. Det har varit väldigt svårt för många att förstå detta och inte minst jag själv! Herregud, jag har ju kunnat leva ett heelt normalt liv med jobb, plugg, lägenhet, bra ekonomi, socialt nätverk och allt annat som hör till det som i samhället anses "normalt". Och allt har jag fixat galant! Men en dag gick allt i botten och jag var tvungen att kapitulera inför min sjukdom och acceptera som det var, jag är en beroende. Jag har ljugit, svikit, utsatt mej själv och andra för faror, jag har varit nära att dö flera gånger ska ni veta. Jag har kört onykter och dömts för grovt rattfylleri. Jag har brutit mej och slagit mej sönder och samman. Men ändå har jag alltid rest mej upp och tänkt att "jag ska fixa det här själv, jag ska bli frisk den här gången". Alla mina nära och kära har bönat och bett att jag ska söka hjälp, men jag har vägrat och sagt "hellre dör jag än åker på behandling!".
Men en dag i september 2012 insåg jag att jag inte kan fortsätta att leva såhär, för jag kommer verkligen att dö, det är bara frågan om när. Så med mångas stöd och med skammen och skulden som bara skrek i min lilla kropp så sökte jag hjälp hos soc. som har hand om missbrukarvården i kommunen. Jag fick en handläggare där som skulle se till att hjälpa mej på bästa sätt. Jag trodde att jag skulle få åka iväg på ett behandlingshem typ på en gång eftersom jag var i rätt dåligt skick, så när hon säger till mej "men Caroline, det finns ju dom som varit sjuka mycket längre än dej som behöver vård, och du ser ju fortfarande väldigt pigg och fräsch ut" höll jag på att bli tokig! Iaf så fick jag fortsätta gå till henne en gång i veckan för att utredas, och varenda gång så tjata jag om när när när näääär tror du jag kommer att få åka iväg? Jag kom t.o.m dit och var full medvetet en gång för jag tänkte att då kanske hon fattar hur sjuk jag är.
Men till slut, efter ca 2 månader, i november, så sa hon orden: "Caroline, jag tror jag har hittat ett perfekt behandlingshem, och där finns en plats till dej!".
Och nu ska jag vara så taskig att jag slutar skriva, måste pausa lite känner jag.. men lovar att skriva en fortsättning senare i em/kväll..
TACK för att ni finns. Puss
