...

Så dårå? Jo jag insåg ju direkt att jag handlat i ren panik! Att ta ett återfall i behandling hör inte direkt till ovanligheterna kan jag säga, men det är svårt för "friska" människor att förstå. "När man kommit in på behandlingshem, ja då ska man ju lära sig att leva nykter igen och så blir allt bara bra och man ska kunna komma hem och leva normalt. Sopa allt under mattan bara". Sanningen är att vi som lyckats komma till behandling är så fruktansvärt långt gångna i vår sjukdom så vi i det yttersta försöker att förneka vårt beroende och tror att vi ska kunna dricka och droga "normalt" igen. MEN när vi tragiskt nog förstår att så är inte fallet, så går världen under! Sorgen att förstå, erkänna och acceptera att vi aldrig mer kommer att kunna umgås med vår bästa vän, vår älskade kärlek (drogen) är så traumatisk så att man kapitulerar och vill ge upp livet. Man vill dö, helt enkelt. Och jag ska berätta för er att för att få komma in på behandlingshem så måste man även bevisa att man kan vara nykter ett tag innan. Och det ska man fixa själv! Jag fixade det inte, så jag fejkade. Kanske har jag mina stora blågröna ögon, och mina milslånga ögonfransar, och mina kritvita tänder, och mitt ödmjuka beteende att tacka för att jag till slut fick hjälp..? 

Men konsekvensen av mitt jävla återfall blev ändå bland det bästa som hänt mej. För vet ni? Jag träffade mannen i mitt liv! Jag fick åka till behandlingshemmets avgiftning på obestämd tid (där är det både män och kvinnor). Jag fick typ 3 minuter på mej att packa innan jag skulle åka, så jag åkte dit i det jag hade på mej: one-piece. Inte ens en jävla bh. Och så kötta jag ner en mössa och lite duschprylar.. HUUR fräscht va? 

Ok jag kom dit, skamsen och förstörd och ville bara dö. För det fanns väl ingen som kunde vara så värdelös som jag?

Men så satt jag där i soffan på avgiftningen, osminkad och i one-piece, då C kom in, och vi såg varann för första gången. Love at first sight. Jag berättar mer imorgon:) Tack för att ni finns!

PUSSAR