fy helveeete vilken helg!Kräksjukanfrånhellvettet! Jag har legat helt däckad.. inge äggkäkande här inte. Börjar må lite bättre nu dock, har fått i mej en köttbulle en potatis en tiondels kycklingkorv ett ägg (!!) och.. och och en jävla sillbit. I vanliga fall ÄLSKAR jag ju mat, men nu får jag ta det lite lungt ett tag.
Vill ni att jag sa fortsätta berätta om min sjukdom och behandlingen?
Ok. Jo jag fick då bekräftat från min soc.handläggare att hon hittat ett passande behandlingshem till mej, som låg i Hälsingland, och vi skulle åka dit på studiebesök och jag skulle få bestämma om jag ville flytta dit på obestämd tid.
Kvällen innan jag skulle dit på studiebesök så drack jag för jag var så jävla nervös för vad som skulle hända.. Tänk om dom som bor där tycker jag är helt sinnesförstörd, fuuul och blååst!?
Ok hrrrmm. Jag berättar mer sen, min dator håller på att spåra ur! Jag ser inte vad jag skriver liksom.. lite jobbigt. Puss for now
OK. Nu så verkar allt funka som det ska igen, så jag fortsätter att skriva på det här inlägget. Iaf, så drog vi på studiebesök då. Jag och min soc-tant (vi kallar dom så i behandlingsvärlden, spelar ingen roll om dom är 25 eller män). När vi kom fram så satt alla och åt lunch, så man kan ju säga att jag kände mej uttittad av ett gäng tjejer/kvinnor, och nu i efterhand har jag fått höra att dom trodde att det var jag som var soc-tanten och min soc-tant som skulle in på behandling.. haha vet inte riktigt vad jag ska tänka där:).
Men alla var iaf jättetrevliga o gulliga och jag kände att jag ville dit, så jag tackade ja och det bestämdes att jag skulle åka hem och packa och flytta dit två dagar senare. ÄNTLIGEN skulle jag få hjälp, och äntligen skulle jag få må bra, lära mej att älska mitt liv igen! UTAN att behöva ta något för att bedöva eller förstärka mina känslor. Och äntligen skulle jag få ta tag i min sjukdom som jag dolt så länge för alla, men framförallt ljugit om!! "Men gud så perfekt" tänker ni nu och så tänkte jag också. Men hellvette vilken jävla resa det har varit att vara i behandling kan jag säga! (Då är det 100 ggr värre att komma hem, men det tar vi senare..)
Rent praktiskt så ordnade allt sig här hemma, Stella fick bo hos mina föräldrar och min lägenhet fick helt enkelt stå kvar och vänta på mej, jag ville inte hyra ut den, så hyran betalade jag själv hela tiden.
Torsdagen den 15 november åkte jag. Mina föräldrar skjutsade upp mej, och det var en känslosam 3-timmarsresa kan jag säga. Ingen visste hur länge jag skulle vara borta eller hur det skulle gå (behandlingen är ju frivillig så jag kunde dra NÄR jag ville OM jag ville). Jag satt i baksätet med Stella och tårarna rann mestadels. "Varför just jag? Varför har just jag fått den här sjukdomen?? Sjukdomen från helvetet! Sjukdomen som det finns så mycket fördomar emot, sjukdomen som det skrattas åt, skämtas om, sjukdomen som ingen vågar prata om". Det är en sjukdom som dödar människor för fan!
Nu var vi framme. Pappa hade parkerat framför en stooor gul villa som skulle komma att bli mitt hem för en lång tid framöver. En tjej kom ut genom dörren med en cigg i munnen och jag ba "mä vad är det där för knarkare?". Hon kom sen att bli min bästa vän där.
Hörrni jag måste sluta skriva nu, Stella vill ut och jag måste äta nåt:) Fortsätter skriva ikväll eller imorgon bitti! Tack för att ni finns.
PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar