SISTA HELGEN

Hej fina ni!

Jag har verkligen haft fullt upp senaste dagarna. Allt gick så himla snabbt! Från att jag fick veta att jag skulle få åka tillbaka till behandling imorgon till att fixa med lägenheten till att packa och flytta ut alla mina privata saker till att framför allt träffa familjen och vänner!

Jag ska iaf hyra ut min lägenhet i ett halvår till ett trevligt par så det blir bra. Kommer även spara massor av pengar! (Som iofs kommer gå direkt till mina föräldrar som jag är skyldig en del, men då blir jag av med alla skulder, skönt!).

I helgen har jag umgåtts med familjen, varit ute vid vårt sommarhus och myst. Fick lite kvalitetstid med mina syskon/gudbarn också, det fyllde på mosterhjärtat med massa kärlek, men också sorg. För nu kommer jag ju inte träffa dom på länge igen.. Det är svårt att förklara för barn om en sådan här sjukdom. När jag försökte berätta att jag ska "åka bort" igen så sa Loke: "men du har ju just bott i Hudiksvall, varför måste du åka dit igen?". Även att behöva berätta för honom att jag inte kommer kunna vara med på hans födelsedag om 2 veckor.. fy det är hemskt. Många tänker säkert "aa men skyll dej själv att du dricker och drogar". Och DET gör jag, tror inget annat. Jag är stolt över att jag kommit till den insikten att jag aldrig kommer kunna vara en bra moster, syster, dotter o.s.v tills jag fått MER hjälp, vilket jag nu bett om.

Idag fick jag lite kvalitetstid med mina älskade vapendragare Anna och Emily!! Åhh det var så länge sen, och jag har saknat er så mycket!!!! Sen fick jag även träffa systeryster Sara och hennes Jonas (och CL som sov, taskigt tycker jag), och dom gav mej massor av energi!!

Nu håller jag på här hemma och packar. Känns både sorgligt och bra. Jag ska lämna min lägenhet i okända personers händer.. men ändå vill jag inget annat än att bli frisk. Den här gången ska jag bli frisk. Det är min sista chans. Jag vill ju vara ärlig när jag säger till barnen att: "jag kommer inte vara med på era födelsedagar i år, men alla andra år lovar jag att vara med". För om jag offrar den här behandlingen kommer jag kanske aldrig kunna vara med på någon av deras födelsedagar igen..

Nu måste jag fortsätta packa lite, men vi hörs sen. Tack för att ni finns!

Vackra mamma och lillbebis

PUSS

FARVÄL GOODBYE

Hörrni underbara fina människor! Jag hoppas ni följer mej på min resa, annars måste jag klara det själv:) 

Denna gången känns annorlunda. Förra gången tänkte jag bli frisk för att alla andra ville det. Den här gången tänker jag att jag ska jag bli frisk för att JAG vill det. 

Idag ska jag vara nykter och drogfri. 

Var med mej.

Puss o kram

VISST ÄR JAG SÖT?

Jag skulle själv kunna döda för att få ett sånt underbart barn som jag var!

Men just nu har jag sjukdomen emot mej. TACK ni som stöttar. KRAMAR.

HUR DET LIGGER TILL

Kära fina ni!

Tack för att ni finns och tittar in här och stöttar mej!

Nu är det såhär att jag inte mått så bra på sista tiden. Det har strulat massor med eftervården här hemma (dom tycker jag är för frisk för vidare vård, vilket jag verkligen inte är!), så jag har fått noll hjälp sen jag kom hem från behandlingen. Vilket har resulterat i att jag tagit ett antal återfall i ren desperation! Men jag har mått piss. Haft självmordstankar.

Men nu har jag äntligen fått beskedet att de tar tillbaka mej på behandlingshemmet uppe i Hudiksvall igen på obestämd tid. Jag åker på måndag redan. Allt har gått jättesnabbt, vilket jag iofs är tacksam för, så jag inte hinner göra mej eller mina älskade mer illa.

Jag ska hyra ut min lägenhet i ett halvår och ta all hjälp jag behöver, för jag är så sjuk i mitt missbruk så ni förstår nog inte. 

Jag ska verkligen försöka skriva i bloggen så ofta jag kan den här gången fast jag är i behandling, för det hjälper att skriva av sig.

Nu har jag varit nykter och drogfri sen i tisdags, och kämpar med att vara det till måndag när det bär av till Helsingland igen! Och jag ska såklart fortsätta vara det där:)

Jag har överseende för er som tycker att jag är "helt dum i huvudet och ba borde kunna sluta med skiten". För en ickeberoende är det lätt. Men för en beroendeperson är det ett krig mot själen att sluta med sina droger. Dom som inte har sjukdomen kommer aldrig förstå. Lyckliga NI som inte är drabbade.

Puss

VALBORG

Hej kära ni!

Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag, men det har varit så mycket i mitt huvud med allt. Mycket praktiskt att ta itu med nu när jag är hemma igen efter en sån lång behandling och allt kommer ikapp en. 

Det känns för riskabelt för en nynykter beroende att fira valborg hemma i uppsala i år, så jag har flytt ut till familjen på landet, och det är rätt mysigt :) Jag har börjat gå upp kl 7 varje morgon för att gå på en timmes pw med Stella, och gud vad mycket man får ut av dagen!

Jaa jo jag ville nog bara säga hej till er och önska er en fin valborg! Var rädda om er och varandra, lova det!!

 Valborg 2010 tror jag..

Puss på er

HUDIKSVALL

Hej fina ni! Hoppas ni mår bra!

Jag håller på och packar för mini-rehab kan man säga:) Ska ju på återvändargrej på mitt behandlingshem.. känns lite nervöst, men det blir nog bra. Jag kommer inte ha tillgång till dator eller mobil när jag är borta, så ni vet, men vi hörs sen! Puss

MORGONPIGG

Jag somnade så tidigt igår kväll, så jag vaknade av mej själv vid typ halv sju imorse. Underbart att få vakna och känna sig utvilad så tidigt på morgonen! Har precis varit ute på en timmes promenad med Stella och nu ska jag äta frukost, vaniljyoghurt med frysta hallon. Sen är det bara att hoppa upp på cykeln och dra iväg på dagens uppdrag! Har massor att fixa innan jag åker iväg till Hudik imorgon. Hoppas ni får en fin dag alla!

Puss

GODMORGON FINA!

Har just varit ute med Stella på långpromme i skitvädret, men nu har vi krypt ner under täcket igen, massamys. Dock får vi inte ligga för länge för jag har lite saker att fixa. Bl.a så ska jag boka biljetter till Hudiksvall, för jag ska dit torsd-lördag till mitt behandlingshem, för att berätta om mitt tillfrisknande. Ska bli kul. Fast mest åker jag för att få träffa C. 

HEEEEJ !

OJ. Förlåt att jag inte skrivit på så länge nu, men det har hänt lite som jag inte vill eller orkar skriva om här. 

Har iaf haft en fin helg som började med att min älskade C kom hem (visserligen bara för ett dygn men all tid vi får tillsammans betyder så mycket). Vi hade världsmysigt! Sen åkte jag ut till mina föräldrar, sov där (fast jag sov inte. Kan inte sova där.)

Var på den finaste sinnesrogudstjänsten hittills i Uppsala igår! Sen kötta jag ett AA-möte direkt efter. Det här blir ju världens utvecklingsförstördigaste inlägg men aja..

Ska fortsätta min berättelse om behandlingen snart, jag lovar, om ni vill?? 

Men ni ska veta att det inte är en dans på rosor att ha den här sjukdomen.. Jag kan berätta att det är RENT FÖRJÄVLIGT. Man lever med sitt beroende varje sekund på dygnet och det är en kamp hela tiden. Nu är det absolut inte så att jag går runt och är sugen på att dricka eller droga hela tiden (vilket jag tror att många tänker att så är fallet). Grejen är att så fort man stöter på minsta motstånd eller framgång, glädje eller sorg, lycka eller olycka, kärlek eller hat.. och ALLA andra känslor som finns, så vill en person som är beroende döva eller förstärka känslan med alkohol och/eller droger. Det är "fly från allt" eller "fira" som gäller (för då har man ju en anledning). Stannar där och fortsätter snart. Tack för att ni finns.

KRAM

LOVE

åh jag måste bara säga att jag är så dampig, sprallig, lycklig och sömnlös FÖR C KOMMER HEM TILL HELGEN!! Fick veta det nu ikväll, så det är inte så lätt att koppla av;) Min fina man.

Det jobbiga är att jag verkligen skulle behöva sova nu, kl ringer tidigt imorgon.

Okskullebasägadetpuss!

HEJ ALLA FINA

Hoppas ni alla haft en bra söndag. Jag har varit på sinnesrogudstjänst och sen på ett AA-möte, så jag har varit en duktig tillfrisknande beroende idag:) Börjar lära känna lite nya människor här hemma med samma sjukdom som jag, och det är fint att kunna dela med sig till varandra. 

Vart var jag i min berättelse nu då.. Jo jag hamnade på avgiftningen som konsekvens av återfallet. FY FAN VILKEN JÄVLA SKAM OCH ÅNGEST!! Jag har aldrig känt mej så jävla dålig och värdelös, inte ens när jag körde full! Men tack vare att jag träffade C och hängde med honom hela tiden på avgiftningen, så stod jag ut dom där dagarna, innan jag fick komma tillbaka till behandlingen. Jag berättade inget för alla hemma om återfallet, för personalen sa att det kunde göra mer skada än nytta. Att jag väljer att skriva om det här nu helt öppet och utelämnande beror på att jag inte orkar ha en endaste hemlighet längre. Jag har haft nog med sånna.

C och jag klickade iaf direkt. Men som dom flesta vet så är det tabu att träffa någon under behandling, så vi var väldigt diskreta och rörde inte ens varandra under den där tiden. Sen när jag åkte tillbaka till min behandling så började vi brevväxla. Haha helt sjukt! Men så var det, för på avgiftningen får man inte ha mobil eller nånting, så skriva brev till varann var det enda vi kunde göra:) Rätt romantiskt egentligen ju ;)

För tillfället känner jag att jag inte vill skriva så mycket mer om vårt förhållande, för jag vill att det ska få vara lite privat.

Jag är tacksam för att ni finns allihop (och jag vet att det varit problem med att kommentera, vet inte vad som är fel faktiskt..). Såklart jag fattar att det finns många läsare som "bara" är nyfikna, men då får det vara så. Jag står för min sjukdom och mitt mål är att i längden kunna hjälpa och stötta andra. Så tveka inte att höra av dej, om du själv tror att du är sjuk eller någon i din omgivning som du oroar dej för. Annars får ni gärna höra av er ändå, jag blir varm i hjärtat av ALL respons. (Caroline Ragnarsson heter jag på fb, dra iväg ett mail där om det inte funkar att kommentera här).

Glöm inte att om du inte är ärlig mot dej själv, så kan du ALDRIG vara ärlig mot någon annan!

Sov så gott allihop.

Massa pussar och kramar

...

Så dårå? Jo jag insåg ju direkt att jag handlat i ren panik! Att ta ett återfall i behandling hör inte direkt till ovanligheterna kan jag säga, men det är svårt för "friska" människor att förstå. "När man kommit in på behandlingshem, ja då ska man ju lära sig att leva nykter igen och så blir allt bara bra och man ska kunna komma hem och leva normalt. Sopa allt under mattan bara". Sanningen är att vi som lyckats komma till behandling är så fruktansvärt långt gångna i vår sjukdom så vi i det yttersta försöker att förneka vårt beroende och tror att vi ska kunna dricka och droga "normalt" igen. MEN när vi tragiskt nog förstår att så är inte fallet, så går världen under! Sorgen att förstå, erkänna och acceptera att vi aldrig mer kommer att kunna umgås med vår bästa vän, vår älskade kärlek (drogen) är så traumatisk så att man kapitulerar och vill ge upp livet. Man vill dö, helt enkelt. Och jag ska berätta för er att för att få komma in på behandlingshem så måste man även bevisa att man kan vara nykter ett tag innan. Och det ska man fixa själv! Jag fixade det inte, så jag fejkade. Kanske har jag mina stora blågröna ögon, och mina milslånga ögonfransar, och mina kritvita tänder, och mitt ödmjuka beteende att tacka för att jag till slut fick hjälp..? 

Men konsekvensen av mitt jävla återfall blev ändå bland det bästa som hänt mej. För vet ni? Jag träffade mannen i mitt liv! Jag fick åka till behandlingshemmets avgiftning på obestämd tid (där är det både män och kvinnor). Jag fick typ 3 minuter på mej att packa innan jag skulle åka, så jag åkte dit i det jag hade på mej: one-piece. Inte ens en jävla bh. Och så kötta jag ner en mössa och lite duschprylar.. HUUR fräscht va? 

Ok jag kom dit, skamsen och förstörd och ville bara dö. För det fanns väl ingen som kunde vara så värdelös som jag?

Men så satt jag där i soffan på avgiftningen, osminkad och i one-piece, då C kom in, och vi såg varann för första gången. Love at first sight. Jag berättar mer imorgon:) Tack för att ni finns!

PUSSAR

TUFFT

TACK för att ni följer med på min resa fina vänner men framförallt NI i familjen  som tror på mej, förlåt
 Jag hade kommit fram till stället jag skulle bo på där dom sa att jag skulle bli frisk från mitt beroende och det var hemskt att ta farväl av mamma, pappa och Stella.
Nu är det sådär konstigt med datorn igen så jag ser inte vad jag skriver.. måste fixa innan jag fortsätter för nu chansar jag ba när jag duttar på tangenterna.. NÅN SOM VET FELET??. Hörs snart Puss

Ok då fortsätter vi:) Nu verkar datorn funka hyfsat igen. Fattar inte vad som hänt när jag varit borta.. eftersom jag inte fick ha datorn med mej på behandlingshemmet så har den inte varit i bruk på typ 4 månader.. kanske massa uppdateringar som behöver fixas? Aja, skiter i det nu och passar på att skriva när det går;)
Jag var L I V R Ä D D när jag klev innanför dörren på den stora gula villan där jag skulle bo på obestämd tid. Vad skulle JAG göra där med massa alkoholister och narkomaner liksom?? Jag var även abstinent så jag skakade som en liten sparv (men det fattade jag ju inte då). Och nu ska jag vara heelt ärlig: jag kommer inte ihåg mina 2 första veckor i behandling, för jag var så jävla avstängd! Jag fattade inte att jag var sjuk," jag var ju bara där för att det såg bra ut i alla andras ögon". Så efter 2 veckor i behandling så tog jag ett återfall. Ja ni läste rätt. Jag orkade inte förstå att jag var sjuk då, så jag gjorde det enda jag visste för att döva.
Nu blir det jävligt jobbigt, så jag stannar där och skriver mer imorgon.
PUSS

INGEN PÅSK:(

fy helveeete vilken helg!Kräksjukanfrånhellvettet! Jag har legat helt däckad.. inge äggkäkande här inte. Börjar må lite bättre nu dock, har fått i mej en köttbulle en potatis en tiondels kycklingkorv ett ägg (!!) och.. och och en jävla sillbit. I vanliga fall ÄLSKAR jag ju mat, men nu får jag ta det lite lungt ett tag.

Vill ni att jag sa fortsätta berätta om min sjukdom och behandlingen?

Ok. Jo jag fick då bekräftat från min soc.handläggare att hon hittat ett passande behandlingshem till mej, som  låg i Hälsingland, och vi skulle åka dit på studiebesök och jag skulle få bestämma om jag ville flytta dit på obestämd tid.
Kvällen innan jag skulle dit på studiebesök så drack jag för jag var så jävla nervös för vad som skulle hända.. Tänk om dom som bor där tycker jag är helt sinnesförstörd, fuuul och blååst!?

Ok hrrrmm. Jag berättar mer sen, min dator håller på att spåra ur! Jag ser inte vad jag skriver liksom..  lite jobbigt. Puss for now

OK. Nu så verkar allt funka som det ska igen, så jag fortsätter att skriva på det här inlägget. Iaf, så drog vi på studiebesök då. Jag och min soc-tant (vi kallar dom så i behandlingsvärlden, spelar ingen roll om dom är 25 eller män). När vi kom fram så satt alla och åt lunch, så man kan ju säga att jag kände mej uttittad av ett gäng tjejer/kvinnor, och nu i efterhand har jag fått höra att dom trodde att det var jag som var soc-tanten och min soc-tant som skulle in på behandling.. haha vet inte riktigt vad jag ska tänka där:).
Men alla var iaf jättetrevliga o gulliga och jag kände att jag ville dit, så jag tackade ja och det bestämdes att jag skulle åka hem och packa och flytta dit två dagar senare. ÄNTLIGEN skulle jag få hjälp, och äntligen skulle jag få må bra, lära mej att älska mitt liv igen! UTAN att behöva ta något för att bedöva eller förstärka mina känslor. Och äntligen skulle jag få ta tag i min sjukdom som jag dolt så länge för alla, men framförallt ljugit om!! "Men gud så perfekt" tänker ni nu och så tänkte jag också. Men hellvette vilken jävla resa det har varit att vara i behandling kan jag säga! (Då är det 100 ggr värre att komma hem, men det tar vi senare..)
Rent praktiskt så ordnade allt sig här hemma, Stella fick bo hos mina föräldrar och min lägenhet fick helt enkelt stå kvar och vänta på mej, jag ville inte hyra ut den, så hyran betalade jag själv hela tiden.

Torsdagen den 15 november åkte jag. Mina föräldrar skjutsade upp mej, och det var en känslosam 3-timmarsresa kan jag säga. Ingen visste hur länge jag skulle vara borta eller hur det skulle gå (behandlingen är ju frivillig så jag kunde dra NÄR jag ville OM jag ville). Jag satt i baksätet med Stella och tårarna rann mestadels. "Varför just jag? Varför har just jag fått den här sjukdomen?? Sjukdomen från helvetet! Sjukdomen som det finns så mycket fördomar emot, sjukdomen som det skrattas åt, skämtas om, sjukdomen som ingen vågar prata om". Det är en sjukdom som dödar människor för fan!

Nu var vi framme. Pappa hade parkerat framför en stooor gul villa som skulle komma att bli mitt hem för en lång tid framöver. En tjej kom ut genom dörren med en cigg i munnen och jag ba "mä vad är det där för knarkare?". Hon kom sen att bli min bästa vän där.

Hörrni jag måste sluta skriva nu, Stella vill ut och jag måste äta nåt:) Fortsätter skriva ikväll eller imorgon bitti! Tack för att ni finns.
PUSS

BLÄÄÄ

Har legat/ligger helt däckat i nån jävla kräksjuka här hemma hos mamma och pappa:( Så jag har inte orkat suttit upp vid datorn ens, med risk för att spy ner tangentbordet haha.

Men jag återkommer så fort jag känner mej lite piggare och har energi att skriva mer!

Puss på er så länge, hoppas ni har en fin påskdag!

TRÖTTIS

Förlåt hörrni, men jag är så himla trött så jag har inte haft ork att skriva nåt mer ikväll. Men tack ALLA NI (rekord faktiskt) som tittat in här idag!! Nu blev jag verkligen peppad att fortsätta blogga när ni är så många! Shit jag är helt chockad:)

Men sov så gott nu allihop så lovar jag att dra ett långt inlägg imorgon igen ok:)

Jag är hos mina föräldrar nu, så här får ni en underbar bild på mina älskade syskonbarn som jag hittade på deras dator (det är inte direkt överflöd på bilder i denna dator:)

Godnatt och massa kärlek till er!

TITTUT

Hej kära ni!

Hoppas ni alla mår bra. Jag kände för att skriva ett inlägg nu, så jag kör. Efter ett långt uppehåll härifrån och egentligen från hela mitt "vanliga" liv, så befinner jag mej nu hemma i Uppsala igen. Många av er vet redan vart jag varit, men jag berättar för er ändå här också. Jag har en sjukdom, alkohol-och drogmissbruk. Det har varit väldigt svårt för många att förstå detta och inte minst jag själv! Herregud, jag har ju kunnat leva ett heelt normalt liv med jobb, plugg, lägenhet, bra ekonomi, socialt nätverk och allt annat som hör till det som i samhället anses "normalt". Och allt har jag fixat galant! Men en dag gick allt i botten och jag var tvungen att kapitulera inför min sjukdom och acceptera som det var, jag är en beroende. Jag har ljugit, svikit, utsatt mej själv och andra för faror, jag har varit nära att dö flera gånger ska ni veta. Jag har kört onykter och dömts för grovt rattfylleri. Jag har brutit mej och slagit mej sönder och samman. Men ändå har jag alltid rest mej upp och tänkt att "jag ska fixa det här själv, jag ska bli frisk den här gången". Alla mina nära och kära har bönat och bett att jag ska söka hjälp, men jag har vägrat och sagt "hellre dör jag än åker på behandling!". 

Men en dag i september 2012 insåg jag att jag inte kan fortsätta att leva såhär, för jag kommer verkligen att dö, det är bara frågan om när. Så med mångas stöd och med skammen och skulden som bara skrek i min lilla kropp så sökte jag hjälp hos soc. som har hand om missbrukarvården i kommunen. Jag fick en handläggare där som skulle se till att hjälpa mej på bästa sätt. Jag trodde att jag skulle få åka iväg på ett behandlingshem typ på en gång eftersom jag var i rätt dåligt skick, så när hon säger till mej "men Caroline, det finns ju dom som varit sjuka mycket längre än dej som behöver vård, och du ser ju fortfarande väldigt pigg och fräsch ut" höll jag på att bli tokig! Iaf så fick jag fortsätta gå till henne en gång i veckan för att utredas, och varenda gång så tjata jag om när när när näääär tror du jag kommer att få åka iväg? Jag kom t.o.m dit och var full medvetet en gång för jag tänkte att då kanske hon fattar hur sjuk jag är.

Men till slut, efter ca 2 månader, i november, så sa hon orden: "Caroline, jag tror jag har hittat ett perfekt behandlingshem, och där finns en plats till dej!".

Och nu ska jag vara så taskig att jag slutar skriva, måste pausa lite känner jag.. men lovar att skriva en fortsättning senare i em/kväll..

TACK för att ni finns. Puss

NÄ MEN OM MAN SKULLE BÖRJA BLOGGA IGEN KANSKE?

ÄLSKADE FINA!

Hej mina underbara!

De flesta av er vet väl redan anledningen till att jag inte skrivit på så länge.. Jag vill bara säga tack för ert stöd, det betyder så mycket för mej i mitt tillfrisknande!

Jag vill inte alls sluta blogga, men just nu har jag varken möjlighet eller ork att skriva.

TACK för att ni hänger kvar här trots allt, och jag lovar er att en dag dras min blogg igång igen!

Ta hand om er så länge och glöm inte att känna tacksamhet för livet.

Puss & Kram /C