kom fredan! Skööönt. Idag på morgonen följde jag med en flicka som skulle sövas inför ett benmärgsprov och en lumbalpunktion. Sövningen var inga problem, och jag tog sen på mej att stå och hålla fast flickan så hon skulle ligga kvar i samma ställning på britsen medans läkaren skulle ta sig in i höftkamsbenet för att få ut benmärg.... MEN O.M.G... läkaren fick nästan med våld ta sig in i höftkammen för hon var så svårstucken (det ska tilläggas att verktyget man använder vid detta ingrepp är ganska grovt...). Han försökte typ 7 ggr, men lyckades inte få ut någon benmärg. Vid det här läget hörrni, börjar jag känna hur det svartnar för ögonen, hörseln försvinner och benen viker sig... jag hinner snabbt ropa "nån måste ta över" och sen får jag lägga mej ner på golvet innan jag svimmar. Fy vilken hemsk upplevelse. Jag tror att det blev för mycket att se hur läkaren i sin panik försökte och försökte få ut nån benmärg men inte lyckades, samtidigt som jag stod där och höll i den stackars sovande flickan vars kropp blev så hårt behandlad med detta hemska verktyg. MEN jag repade mej till slut. Grejjen är att jag sett sånna här ingrepp förut men aldrig reagerat såhär (men då har dom också gått strålande från början OCH så har det varit på vuxna, inte barn...) Och när sen en ny läkare tog sig an benmärgsfallet så lyckades det! Äntligen.
På eftermiddagen mötte jag upp mamma o vi hade en mysig stund på stan, vilket behövdes efter denna dag. Vi råkade stöta på en gammal flört/dejt/fling/ligg till mej, och mamma hajjade snabbt... så hon presenterade sig och drog vidare i butiken. Efteråt fick jag bastning av henne att jag hade "dumpat den hunken". Typisk mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar