När jag berättar att jag ska jobba på barnonkologen (barn med cancer för er som inte vet) i sommar (och förhoppningsvis även när jag blir leg sjuksköterska då jag fått förfrågan av avd. chefen;), så reagerar de flesta med "näämen guuu va tungt det måste va, skulle jag aaaldrig klara". Och jag förstår den reaktionen, verkligen. OM man aldrig varit där... på den finaste avdelningen som finns på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Förstofrämst så är personalen underbar. Sen så är det så att många barn blir faktiskt friska från sin cancer! Deras behandling är ofta svår med mycket biverkningar, och de mår riktigt dåligt under den långa tiden som behandlingen sker.. men i längden är det värt det. Oftast. Barnen är nästa alltid på bra humör (för de förstår inte hur sjuka de egentligen är), så dom åker runt där på bobbycar i korridorerna med sina små skalliga huvuden och leker.. älskade ungar! Plåstren är oftast värre än cytostatikan konstigt nog! Men det finns också dom som är så dåliga så de inte orkar annat än att ligga i sängen.. Och de som aldrig vaknar upp igen.. Det tänker jag inte skriva nåt mer om, dels för att jag alltid gråter när jag skriver sorgsna saker OCH för att jag inte vill utelämna nån. Sanningen är att jag gråter hemma för minsta lilla, men aldrig på/för jobbet.
ÄLSKA
livet kan sluta vilken sekund som helst
TÄNK PÅ DET
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar